Igår morse tog jag steget.... Efter dryga 1,5 månad från löpningen, pga smärta i sätet, tog jag mina första steg på löpbandet. Och dET blev några steg. Eller rättare sagt 1 mil i 4,57 tempo. Kändes som en evighet och det kändes som det aldrig tog slut. Men jag bet ihop. Jag hade bestämt mig och då kan ingen puta mig åt sidan. Var helt fysisk färdig efter och unnade mig själv en riktig lång stretch.
Och jag var stolt över mig själv. Jag hade besegrat alla hinder längs med vägen, jag hade vunnit. Det handlar om pannben, envishet, tro och en jävla anamma. Att bestämma sig. Ge aldrig upp.....!