Velligt i morse, men äntligen kom StarkaMalin till skott att besöka sats nk och köra en performers klass. Bänk stod på agendan, samt lite chins, pressar och utfall på slutet. Stolt över mig själv att närma sig mitt gamla jag med 5 set treor på 50 kg i bänk med inte allt för stor ansträngning. Utmanande, men snyggt och prydligt. Kul klass och upplägg som jag definitivt kommer köra snart igen. Alltid roligt att köra tillsammans med andra. Avslutade med lite rodd och pressar i kombo för att pumpa ur det sista. Mör i kropp, men glad, stolt och lycklig i knopp!

Vet inte varför! Men just nu är träning det ända sättet för StarkaMalin att må bra. Där får jag skingra tankarna, finna lugn och behag. Ro och tillfredställelse och tacksam för vad min kropp kan. Slutar aldrig förvånas. Resten av tiden är bara en tid att bita ihop. Vill vidare!

Veckan lider mot sitt slut. Maj är snart förbi och juni är på ingång. Just nu handlar det om att skingra tankarna och det gör jag bäst med träning. Imorse blev det Elisabeths cykelintervallpass på sats stadion. Skönt att ta ut sig rejält. Avslutade med 15 min båltabata. Tuff träning på förmiddagen för att bli av med aggressioner och ångest, samt avslutar med lugn yinyoga ikväll för att komma ned i varv. Bästa kombon. Starkt avslut på veckan! 

Lördag. Helg. Gör allt för att få tiden att gå. Skingra tankarna. Och det gör jag bäst med träning, hälsa och musik. Morgonen startade på Barrys med ett överkroppspass. Bra pass... men känner sug på mer. Mer som boxning och cf.... saknar löpningen.... men den som väntar på något gott.... tålamod!

Välbehövlig vila i onsdags följde upp med ett rejält gött överkroppsslakt pass i torsdags. Avslutade med lite kärlek på säcken. Bästa avslut. Precis vad StarkaMalin behövde. På kvällen blev det Ashtanga yoga på sats Sveavägen. Bästa avslut på en fullspäckad dag.

Ny vecka och nya utmaningar. Ingen löpning än, då foten går från och till. Ibland bättre och ibland lite värre. Tålamod. Men jag längtar! 

Pang, så var det redan lördag. Vad hände? Veckan bara flög iväg. Men vad gör de.... har sedan i tisdags kväll haft älsklingen hemma. Även om jag varit borta hela dagen, så har jag ändå fått spendera dagens sista timmar med min kille. Obeskrivlig kärlek. 

Det kryper i kroppen. Känslan av att få dela med sig av mitt så kallade liv är obeskrivlig. Jag är inte normal. Men det är ingen annan heller. Nu när jag vet mer om orsaker till de konsekvenser som varit i alla dessa år har jag mer och mer börjat acceptera mig själv och fått en helt annan förståelse. Kommer inom kort dela med sig mer om mig själv i ett annat forum med fokus på mina diagnoser som gjort mig till den jag varit, är och kommer bli.